Vems integritet värnar vi?

Nästan helt obemärkt i den svenska debatten pågår en kamp i EU-parlamentet om huruvida teknikföretag och internetleverantörer fortsatt ska kunna använda särskild teknik för att proaktivt söka, ta bort och rapportera bilder och filmer som visar sexuella övergrepp mot barn. Argumentet mot är att tekniken riskerar att inskränka den personliga integriteten. Men vad det de facto innebär är att vi väljer att skydda vuxna användares personliga integritet på bekostnad av integriteten och skyddet för de barn som får leva med att bilder och filmer på när de våldtagits eller utsatts för andra sexuella övergrepp fortsätter spridas på nätet i en takt och skala som är nästan omöjligt att ta till sig.

Massiv ökning av inrapporterat övergreppsmaterial

Det senaste decenniet har det skett en massiv ökning av inrapporterat övergreppsmaterial. National Center for Missing and Exploited Children (NCMEC) är den organisation dit USA-baserade internetföretag rapporterar in övergreppsmaterial de identifierat på sina plattformar. För tio år sedan fick NCMEC in 1 miljon rapporter om misstänkt övergreppsmaterial. 2019 fick de in 17 miljoner rapporter som inkluderade närmare 70 miljoner bilder och filmer. 3 miljoner av de bilderna kom från Europa. Om inte en tillfällig lagstiftning träder ikraft innan december kommer dessa bilder och filmer inte längre att upptäckas och följaktligen fortsätta att cirkulera på nätet. Risken för att åka fast för dem som laddar ner eller sprider material blir därför ännu mindre än tidigare. De barn som vet att bilder och filmer av när de blivit utsatta för våldtäkter och andra sexuella övergrepp cirkulerar på internet blir skyddslösa. Och teknikföretag och internetleverantörer inom Europa får inte laglig möjlighet att aktivt ta bort olagligt material på sina plattformar.

Omfattningen gör att vi förlorar förmågan att se det enskilda barnet

Är det så allvarligt då? Några argument i EU-debatten handlar om att det bara är bilder. Men spridning av bilderna är i sig ett övergrepp. Och bilderna är bevis på övergrepp som skett. Ett exempel är ett fall där svensk polis fick ett tips från NCMEC om två misstänkta övergreppsbilder som delats till en svensk IP-adress. Två bilder, som inte ens bedömdes som särskilt grova. Detta blev upprinnelsen till en utredning som till slut ledde till att sex personer dömdes för sexuell exploatering av flera barn som också kunde identifieras och få hjälp. Utvecklingen har gått så snabbt. Kanske gör den massiva omfattningen att vi förlorar förmågan att se att det handlar om riktiga barn och riktiga övergrepp.

1992 avslöjades ett internationellt pedofilnätverk i Huddinge. Polisen beslagtog över 300 timmar film med grova sexuella övergrepp på barn. Hela Sverige skakades av avslöjandet.

I en dom från augusti i år dömdes en man för innehav av nästan 2 miljoner filer med sexuella övergrepp mot barn – och det går i princip obemärkt förbi.

Den tekniska utvecklingen har gjort att både omfattningen och konsekvenserna av sexuella övergrepp mot barn på nätet har accelererat i en takt som gör det absolut nödvändigt att utveckla och tillämpa tekniska lösningar för att skydda barn på nätet. En del av de lösningarna finns redan och har använts i över tio år.

Det som händer nu är att de landvinningar som gjorts för att effektivisera arbetet för att ta ner och stoppa spridningen av dokumenterade sexuella övergrepp mot barn riskerar att gå förlorade. Och det tycks som att det händer utan att någon egentligen bryr sig.

Hur är det möjligt?

BAKGRUNDSFAKTA.
Från och med december 2020 träder Electronic Communication Code i kraft. En negativ följd av detta är att det kommer att bli olagligt för internetleverantörer och teknikföretag, inklusive Facebook och Microsoft, att använda tillgänglig teknik (photo DNA I första hand) för att upptäcka, ta ner och rapportera online-relaterade sexuella övergrepp mot barn när servrar eller användare är baserade inom EU. För att åtgärda det har EU-kommissionen föreslagit en två stegs-raket som ska göra det möjligt att agera mer effektivt för att stoppa sexuella övergrepp mot barn – utan att inskränka yttrandefrihet och kränka individens integritet. 

Det första steget är att utfärda en tillfällig reglering som gör det möjligt för internetleverantörer och teknikföretag att även efter december 2020 använda photo DNA och liknande teknik enbart i syfte att stoppa sexuella övergrepp mot barn på deras plattformar. Kommissionen lade fram det förslaget den 10 september. Steg två är att kommissionen kommer att föreslå en lagstiftning som skulle göra det obligatoriskt för internetleverantörer att spåra och rapportera känt övergreppsmaterial till ansvariga myndigheter.

För att den tillfälliga lagstiftningen ska bli giltig krävs att den godkänns av EU-parlamentet. Men förslaget har fastnat i LIBE-kommittén eftersom vissa ledamöter är oroade för att den kommer att den kommer att inskränka den personliga integriteten. Detta trots att den tillfälliga lagstiftningen inte innebär något nytt utan bara handlar om att behålla status quo när det gäller användningen av just denna specifika teknik. Microsoft har också lämnat in en affidavit där de förbinder sig att inte använda tekniken i något annat syfte än just att stoppa spridning av dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

HUR FUNKAR TEKNIKEN? Photo DNA är ett slags fingeravtryck för bilder. När en polismyndighet granskat en bild och kategoriserat den som dokumenterat sexuellt övergreppsmaterial kan teknikföretagen använda det fingeravtrycket för att identifiera och ta ner den bilden om den kommer upp i deras flöde. Photo DNA söker alltså efter redan identifierat material så att de bilderna kan tas ner och så att polismyndigheter kan starta en utredning av den som delat och laddat upp de bilderna. Enligt Dr Hany Farid, som utvecklade tekniken, är Photo DNA som ett filter mot bilder på sexuella övergrepp mot barn. Det filtret kommer inte längre att få användas efter 21 december om inte EU parlamentet antar en tillfällig lagstiftning som godkänner detta som ett undantag i Electronic Communication Code.

.


Om författaren

Britta Holmberg

Programchef och vice generalsekreterare

Britta är programchef och vice generalsekreterare. Hon är statsvetare med fokus på Östeuropa och slaviska språk och har en master i barns bästa och mänskliga rättigheter. Britta har lång erfarenhet av internationellt utvecklingsarbete, bl a på Sida och Socialhögskolans internationella enhet.

britta.holmberg@childhood.org
+46 (0)72 724 43 05


FLER BLOGGINLÄGG