Här hittar du statistik, fakta och svar på frågor om sexuella övergrepp mot barn. Du hittar även information om vad du som vuxen kan göra om du misstänker att ett barn blivit utsatt och var ett barn som blivit utsatt kan vända sig för att få hjälp.
Ring 112, omedelbart.
Var och en som har en oro för att barn far illa bör anmäla det till myndigheterna.
– Ring till socialtjänsten i din kommun. Prata med dem och berätta vad du oroar dig för. Om du vill kan du vara anonym, både vad det gäller din och barnens identitet. Socialtjänsten finns där för att skydda barnen och hjälpa familjer som har det svårt.
– Prata med barnet. Fråga hur hen mår! Försök inte forcera fram förtroenden men visa att du bryr dig och finns där. Barn ger oftast många signaler innan de vågar prata – visa att du är öppen för det barnet kan vilja prata om.
Du som vuxen ska ta hand om informationen du får och lyssna, agera och, framför allt, finnas kvar. Tänk på att det inte finns något ”normalt” sätt man ”ska” reagera på när man utsatts för övergrepp.
– Visa att du klarar av att ta emot berättelsen. Tänk på att barnet behöver dig nu – behåll dina egna känslor och reaktioner för dig själv, men bekräfta att du hör och tror på barnets berättelse. I intervjustudier med barn, som utsatts för övergrepp, har en del berättat att de inte anförtrott sig till någon vuxen eftersom de kände att hen inte skulle kunna hantera det. Ofta testar barnet med att berätta något som inte är så grovt för att se vad reaktionen blir, om hen kan berätta mer.
– Ställ öppna frågor. Om barnet berättar om något det utsatts för – lyssna, ställ öppna frågor och försök förstå vad som hänt. Öppna frågor är sådana som det inte går att svara ja eller nej på. De kan exempelvis inledas med ”berätta”, ”vad hände sen”, ”hur gick det till”…
– Avbryt inte barnet utan lyssna till punkt, men inled inte något eget förhör.
– Undvik ”varför-frågor” som kan ge barnet skuldkänslor. Säg alltså inte ”Varför gick du dit?” ”Varför drack du?” ”Varför har du inte berättat?” `”Varför sa du inte nej?”
– Lova inte att inte berätta. Förklara för barnet att det är viktigt att du anmäler till myndigheterna för att övergreppen ska ta slut och hen få hjälp. Ta kontakt med socialtjänst eller polis för att se till att barnet och hens familj ska få det stöd de behöver. Om det handlar om ett äldre barn kan du fråga om hen vill vara med när du kontaktar myndigheterna, så att barnet har insyn i och känner sig delaktig i vad som sker.
Att prata med sina barn om övergrepp kan kännas både svårt och obehagligt, speciellt när barnen är små. För att ge dem bra förutsättningar att lära sig förstå vad sexuella övergrepp är, och således våga berätta när något känns fel, kan du som vuxen – i en för barnet trygg miljö och i en takt som är anpassad till deras ålder och utveckling:
– Prata om kroppen. Tala med barnet om vilka kroppsdelar som är privata och vad som är okej och inte okej att göra med sin egen och andras kroppar.
– Berätta att det aldrig är barnets fel om hen utsätts för övergrepp. Det gäller både när barnen är små och är minst lika viktigt när de blivit tonåringar. Det kan du också visa genom att du tänker på hur du pratar om andra som utsatts.
– Prata om goda och dåliga hemligheter. Berätta att dåliga hemligheter är sådant som kan göra att man mår dåligt och att även om en vuxen säger att de inte får berätta för sina föräldrar så får man visst det. Just sådana hemligheter är viktiga ATT berätta för någon man litar på.
– Visa i vardagen att det finns en öppenhet att prata om dessa frågor. Att inte bara ha ”det där samtalet” en gång utan att vid upprepade tillfällen prata om det, exempelvis i samband med #metoo eller andra händelser som media rapporterar om.
Vet du inte vad du ska göra eller säga? Här några exempel på hjälpmedel som kan underlätta samtalen med barnen:
– Läs Vilda säger NEJ! eller ”Stella och hemligheten” med dina barn. Ett bra sätt att prata om integritet (barnets och andras), kroppen och vad vuxna får och inte får göra är att tillsammans läsa ”Vilda säger NEJ!” (förskoleåldern) eller ”Stella och hemligheten” (lågstadieåldern). ”Vilda ”, som även innehåller en vuxenhandledning, lär barnen att sätta ord på kroppens delar, på känslor och att berätta om sådant som inte känns bra. Beställ Vilda säger NEJ! här. ”Stella” är en vardagsnära berättelse att läsa tillsammans, men också en bok med ett viktigt ämne att prata om. När nioåriga Stella och hennes pappa flyttar till Sverige känns allt nytt och lite konstigt: språket, skolan och fritidsaktiviteterna, allt är annorlunda och tar tid att vänja sig vid. Så en dag berättar kompisen Elena en fruktansvärd hemlighet för Stella. Något som Stella inte får berätta för någon. Lova det! Men Elenas hemlighet skaver som en tung sten i magen på Stella. Vad ska hon göra? Boken kan du beställa här.
– Läs Rädda barnens ”Stopp min kropp!” Denna handbok är ett bra material för föräldrar och andra vuxna och innehåller handfasta råd och tips. Ladda ner ”Stopp min kropp” här.
Sexuella övergrepp efterlämnar sällan fysiska spår. Ibland kan det finnas greppmärken på lår eller skinkor, infektioner i underlivet eller återkommande smärta i halsen eller svalget. Men det förekommer inte ofta – exempelvis uppvisar färre än 5 procent av de flickor som utsätts för penetrerande sexuella övergrepp genitala eller anala skador. Och om det skulle bli skador vid ett övergrepp läker de ofta inom några dygn – oftast långt innan barnet har vågat berätta vad som skett.
Men avsaknad av fysiska skador betyder inte att ett övergrepp inte ägt rum. Då många barn dessutom inte vågar berätta vad de utsatts för – eller försöker berätta för vuxna som inte lyssnat eller inte förmått ge barnet den hjälp hen behöver – är det viktigt att vi är uppmärksamma på deras signaler. Det finns inga ”typiska” tecken för att barn utsatts för sexuella övergrepp, och en del barn visar inga tecken eller symptom alls. Men var extra observant om du märker att
– barnet är argt och har svårt att hantera sitt humör,
– hen får svårt att sova eller äta, får mardrömmar eller kissar på sig,
– barnet får svårt att koncentrera sig i skolan,
– hen slutar gilla aktiviteter som hen tidigare tyckt om,
– barnet kan vara arg och ha svårt att hantera sin ilska,
– hen har ett sexuellt utåtagerande beteende som inte är åldersadekvat – det kan vara ett tecken på sexuella övergrepp men kan också ha andra orsaker, t. ex. vara symptom på att barnet bevittnar våld i hemmet. Det är bra att ringa och prata anonymt med socialtjänsten för att se om det är skäl till att göra en orosanmälan.
Många barn tror att det syns på dem att de varit utsatta, och att de är förstörda för evigt. Därför är det viktigt att de får möjlighet till en läkarundersökning så att de får höra att de ser ut som de ska, att det inte syns något.
Förskolor utgör i de allra flesta fall en viktig och trygg miljö för barnen som ger dem tillgång till positiva och nära kontakter med trygga vuxna. Många förskolor arbetar aktivt med normer, integritet och konflikthantering. Förskolepersonal som har daglig kontakt med barnen och deras föräldrar kan också tidigt upptäcka om något inte står rätt till och hjälpa föräldrar och barn att få hjälp.
Men ibland har förskolan också varit en plats där övergrepp på barn kunnat ske, mellan barn eller från en personal och då är det viktigt att hantera det på ett bra sätt. Ett antal uppmärksammade fall har dock visat att förskolor också är en plats där övergrepp på barn kunnat ske. För dig som vill tipsa din förskola om material kring dessa frågor finns bland annat följande:
– Childhood har i samarbete med Lära förlag möjliggjort ett nytryck av boken Vilda säger NEJ! som också har en vuxenhandledning för den som läser boken tillsammans med barnen. Du kan beställa den här.
– Sveriges kommuner och landsting har tagit fram ett stödmaterial för förskolor, både för det förebyggande arbetet och handlingsplaner för vad man ska göra om man misstänker att en medarbetare har begått övergrepp på barn. Klicka här och läs mer.
– Treskablinoll har lanserat förskolebrevet med riktlinjer för tio konkreta förebyggande åtgärder och en integritetspolicy som förskolor kan ansluta sig till. Här finns mer information.
– Brottsoffermyndigheten har tagit fram handledningsmaterialet Liten och Trygg med förslag på pedagogiska övningar om känslor och rättigheter.
För det första är det viktigt att veta: Du inte är ensam och skulden är inte din.
Prata med en vuxen som du har förtroende för. Be hen att hjälpa dig att anmäla övergreppen till polisen.
Om du är osäker på vad som hänt och om du behöver råd kan du kontakta socialtjänsten, skolhälsovården eller en frivilligorganisation som arbetar med dessa frågor, till exempel BRIS, Killfrågor, Ungdomsmottagningen, Tjejzonen, Tjejjouren, 1000 möjligheter, Föreningen Storasyster, RFSL Ungdom.
För det första är det viktigt att veta: Skulden är alltid förövarens. Berätta för din kompis att det inte är hens fel.
Lova inte att inte berätta för någon. Om din kompis utsatts för övergrepp ska det anmälas till polisen så snart som möjligt. Det är viktigt både för att åstadkomma rättvisa och för att förövaren inte ska kunna utsätta andra för samma sak. Ni kan tillsammans prata med en vuxen ni litar på och be hen hjälpa er att anmäla.
En film med tips och råd till dig som får förtroende från en kompis som utsatts för övergrepp finns här.
Tänk på att det inte finns något ”normalt” sätt man ”ska” reagera på när man utsatts för övergrepp.
Ring polisen på 11414 eller sök upp närmaste polisstation.
Om du är barn och behöver hjälp att anmäla: Be om hjälp från någon som arbetar med barn eller prata med en vuxen du litar på.
Först och främst – du är inte ensam. Det finns alltid någon att tala med. Om det finns någon annan vuxen i din närhet so du känner dig trygg med (som en kompis mamma, lärare, tränare fritidspersonal eller en skolsköterska) – prata med dem. Du kan också ta kontakt med BRIS, antingen på telefon 116 111, eller på deras chatt www.bris.se där du får chatta med en kurator.
Föreningen Maskrosbarn har en kvällschat för barn vars föräldrar dricker för mycket eller mår psykiskt dåligt. De som sitter i chatten har själva de erfarenheterna: http://www.maskrosbarn.org/for-unga/chatta-med-oss/
Förutom att anmäla det på plats kan du även anmäla sexuella övergrepp mot barn utomlands till svensk polis, telefonnummer: +46 77 114 14 00. Utförlig information hittar du på sajten resekurage.se
Om du misstänker att någon i familjen begått ett övergrepp ska du aldrig förvarna eller kontakta föräldrarna innan anmälan, utan polisanmäla detta med en gång.
Fortsätt kontakta socialtjänst och polis och berätta så konkret och sakligt som möjligt om din oro. Om socialtjänsten fattat ett beslut som du upplever inte skyddar ditt barn kan du överklaga beslutet. Kommunen är skyldig att ge dig beslutet skriftligt samt informera vart du ska vända dig för att överklaga. På BRIS vuxentelefon finns kuratorer som du kan få råd och stöd av, ring 077-150 50 50
Fakta och statistik kring sexuella övergrepp mot barn
Enligt svensk lag och barnkonventionen man barn till dess att man fyller 18 år. Det är också den definitionen Childhood använder.
När vi (och lagstiftarna) talar om sexuella övergrepp på barn talar vi om alla barn – inte bara små barn. Barn upp till 15 år har ett särskilt skydd i lagen eftersom de bedöms inte kunna förstå eller samtycka till sexuella handlingar med vuxna. Även barn mellan 15-18 har ett särskilt skydd i situationer där barnet är i beroendeställning till den vuxne som utsätter barnet för en sexuell handling. Sexuella övergrepp på barn är alltså även övergrepp på tonåringar, på pojkar, övergrepp som begås av andra minderåriga, och övergrepp som inte behöver innebära penetration.
Sexuella övergrepp mot barn är ett samlingsnamn för alla former av sexuella handlingar som ett barn utsätts för av en annan person. Det inkluderar både fysiska övergrepp och icke-fysiska övergrepp. Barn under 15 år har ett särskilt skydd i lagen eftersom de står i beroendeställning till vuxna och inte bedöms som mogna att förstå eller samtycka till sexuella handlingar med en vuxen eller barn som är äldre eller mognare. Även barn mellan 15 och 18 år skyddas särskilt av lagen när det gäller sexuella handlingar från personer som de står i beroendeställning till.
Sexuella övergrepp mot barn innefattar alla former av sexuella handlingar som ett barn utsätts för av en annan person. Sexuella övergrepp kännetecknas av att utnyttja ett barns beroendeställning eller utsätta barnet för handlingar som det inte kan förstå eller är moget för. Med barn menas personer under 15 år alternativt en person mellan 15 och 18 år som på något sätt står i en beroendeställning till gärningspersonen. Sexuella övergrepp mot barn kan vara både fysiska och icke fysiska. Fysiska övergrepp kan till exempel vara beröring av barnets privata kroppsdelar, att barnet tvingas ta på en annan persons könsorgan eller olika former av samlag. Icke-fysiska övergrepp kan vara att barnet tvingas till att titta på ett könsorgan eller visa sin egen kropp, att tala till barnet på ett sexuellt utstuderat sätt, att smygtitta på barnet när det badar eller klär av sig, att tvinga barnet att titta på pornografiska filmer, bilder eller böcker, att exploatera barnet genom att dokumentera de sexuella övergreppen barnet utsätts för eller prostitution. (från Rädda Barnens ”Detta borde alla veta som sexuella övergrepp mot barn”)
På Allmänna Barnhusets websida dagsattprataom.se finns en bra och tydlig översikt över olika typer av sexualbrott mot barn. Du hittar den här.
Det här säger Polisen:
Våldtäkt mot barn
Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år.
Sexuellt ofredande
Den som sexuellt berör ett barn under 15 år eller får barnet att medverka i någon form av sexuell handling, som inte är sexuellt tvång eller våldtäkt, döms för sexuellt ofredande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.
Att försöka få någon som fyllt 15 år men ännu inte 18 år att medverka i en sexuell handling som i sin tur är en del i en framställning av en pornografisk bild eller posering är också sexuellt ofredande.
Till sexuellt ofredande räknas även blottning och liknande handlingar som är ägnat att väcka anstöt.
(Källa: polisen.se)
Det finns inte något hundraprocentigt skydd eller enkel lösning för att förhindra sexuella övergrepp mot barn, men det finns mycket vi kan göra för att minska riskerna och mildra konsekvenserna av övergrepp, bland annat detta:
Arbeta för att alla barn har minst en trygg och kärleksfull relation med en vuxen under sin uppväxt
Barn som saknar vuxentillsyn eller vars vårdnadshavare inte förmår ge dem den närhet, trygghet och bekräftelse som ett barn behöver löper ökad risk för att utsättas för våld och övergrepp. Det är också en större risk att de själva utsätter andra för övergrepp eller hamnar i våldsamma relationer. Du kan vara denna trygga vuxna för dina och andras barn.
Att vuxna i vardagen visar att de respekterar barnens gränser och integritet
Om man tidigt får lära sig att man är värd att lyssnas på och att ens gränser respekteras, ökar sannolikheten för att man kan och vågar säga ifrån och värja sig om någon kränker ens kroppsliga integritet. Det ökar också sannolikheten för att ett barn vågar berätta om något hänt, eller om någon försöker få dem att göra något de inte vill.
Att tidigt lära och prata med barn om kroppen, om goda och dåliga hemligheter, om vad det är ok att andra gör mot dig och vad du kan och inte får gör mot andra
För att barn ska kunna förstå och sätta ord på vad som händer med dem behöver de tidigt få prata om kroppen, om vad som är ens privata delar, var gränsen går för vad andra får göra mot en och vad man själv får göra mot andra.
Skapa trygga platser för barn där de kan söka stöd och hjälp på sina egna villkor
Förskolor, skolan, fritidsverksamheter, kyrkor m.m. kan vara oerhört viktiga för barn som där kan få utveckla förtroendefulla relationer med andra vuxna än sina föräldrar och som de kan anförtro sig till om något inte är bra. Onlineplattformar där barn direkt och anonymt kan berätta om de känner sig otrygga eller hamnat i något de skäms över eller inte kan komma ur själva är också viktiga bidrag till att hjälpa barn att bryta tystnaden så tidigt som möjligt.
Arbeta för att motverka våld i nära relationer eller missbruk i familjer där barn växer upp
Att bevittna eller utsättas för våld som barn och att växa upp i en miljö där vuxna inte förmår sätta barnets behov framför sina egna ökar risken för våld och övergrepp. Det gör också att barnen riskerar att bidra till en fortsatt våldsspiral som äldre.
Nyansera bilden av typiska offer och förövare
Om vi fastnar i bilden av den fula gubben som med våld utsätter små barn för övergrepp riskerar vi att missa de situationer som inte passar in i vår föreställning om ”riktiga övergrepp” (vilket är de allra flesta). Och om vi har en för stereotyp idé om vilka offren kan vara och hur de förväntas reagera, riskerar vi att helt missa eller misstolka signaler från barn som blivit utsatta. Detta kan också göra att barn själva får svårare att förstå eller sätta ord på att det de varit med om var ett övergrepp. Exempel på situationer där det kanske är lätt att glömma bort att det är sexuella övergrepp mot barn: en tonåring som begår övergrepp mot en annan tonåring, eller en 14-årig pojke som blir utsatt för övergrepp av en vuxen kvinna.
Ge tidigt och kvalificerat stöd till barn som utsatts för våld och övergrepp
Risken att utsättas för sexuella övergrepp är större för barn som redan blivit kränkta en gång. Genom tidigt och kvalificerat stöd till både barnet och dess anhöriga minskar den risken. Hur omgivningen reagerar och agerar efter övergreppet spelar stor roll för hur barnet mår och utvecklas efteråt.
Tänka på hur vi pratar om sexuella övergrepp i vardagen
Om ett barn får höra att våldtäkt är värre än döden och att livet är förstört för evigt kan det vara svårt att för sig själv erkänna vad som hänt och ännu svårare att berätta för andra.
Om man pratar om förövare som monster som förtjänar dödstraff kan det vara svårt för ett barn att förstå att det som ens pojkvän, styvpappa eller tränare, som man också tyckt om, gjort faktiskt är sexuella övergrepp.
Om man bortförklarar anklagelser om övergrepp i media med att den som utsatts betett sig på ett visst sätt, eller om man lägger alltför stort ansvar på unga flickor att se till att de inte utsätter sig för potentiellt riskfyllda situationer, kan det resultera i att man stärker känslor av skam och skuld och därför försvårar för barn att berätta.
Att tidigt reagera och gripa in om barn och unga begår sexuella övergrepp mot andra barn eller har ett sexuellt utåtagerande beteende
En tredjedel av alla sexuella övergrepp på barn begås av andra minderåriga.Hälften av alla vuxna förövare begick första gången ett övergrepp mot ett barn innan de fyllt 18 år – alltså då de själva var barn. Alltför ofta förringas och bortförklaras händelser då en minderårig utsatt ett annat barn. Övergrepp och sexuellt utåtagerande beteende från barn kan ha många olika orsaker, men det är alltid viktigt att reagera och gripa in så att rätt stöd och behandling kan ges och risken för att andra barn ska utsättas minska.
Arbeta för att förändra sociala normer som säger att barn alltid ska lyda vuxna, att pojkar och flickor förväntas bete sig på ett visst sätt, eller som normaliserar sexuella trakasserier.
Se till att professionella som möter barn har rätt kunskap och riktlinjer så att de kan förebygga, tidigt identifiera, agera och samverka kring barn som utsatts, eller riskerar utsättas för våld och sexuella övergrepp
Siffran ett av fyra är hämtad från Stiftelsen Allmänna Barnhusets rapport Unga, sex och internet efter #metoo publicerad 2021. Rapporten bygger på intervjuer med gymnasieelever som svarat på frågor om sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Frågorna täcker in hela uppväxten. Detta är den fjärde nationella studien som Allmänna Barnahuset genomför. I tidigare studier var resultaten ett av fem.
I undersökningen från Allmänna Barnhuset svarade 29% av flickorna och 9,6% av pojkarna att de utsatts för någon typ av sexuella övergrepp.
Enligt Allmänna Barnahusets senaste rapport Unga, sex och internet efter #metoo (2021) har var tionde elev utsatts för övergrepp som kan likställas med våldtäkt. 15 procent av flickorna uppgav att de utsatts för penetrerande övergrepp. Motsvarande siffra för pojkar var 4.4 procent.
Barn som utsatts för sexuella övergrepp blir inte automatiskt förövare. Det är vanligt att de som utsatts för övergrepp som barn oroar sig för att de själva ska göra någon annan illa. Att själv ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn ökar visserligen risken marginellt, men det som är avgörande är hur övergreppen hanteras; det vill säga om övergreppen upphör, vilket stöd som ges till barnet och dess anhöriga och om barnet har trygga, kärleksfulla och omhändertagande vuxna kring sig. Det finns begränsad kunskap om hur stor andel av de barn som utsatts för sexuella övergrepp som själva blir förövare. Vad vi emellertid vet är att många som har begått sexuella övergrepp mot barn har upplevt olika former av våld under sin barndom. Mellan 30 och 65 procent av förövarna uppges själva ha utsatts för sexuella övergrepp som barn. Osäkerheten i siffrorna beror på att olika studier visar olika resultat och att de alla bygger på förövarnas egna uppgifter.
Det finns många faktorer som påverkar om en människa blir förövare. Fysiskt eller psykiskt våld i barndomen, funktionsvariationer, psykisk ohälsa, missbruk samt bristande omsorg och känslomässigt stöd från föräldrar och andra närstående är bidragande orsaker till att någon kan komma att begå sexualbrott mot barn. Rätt stöd är viktigt för att de som utsatts för övergrepp ska kunna läkas och utvecklas till trygga vuxna i framtiden. Det långsiktigt förebyggande arbetet handlar därför om att ge stöd till barn och familjer som av olika skäl befinner sig i riskzonen. Det kan vara barn som känner sig ensamma och osynliga eller föräldrar som är isolerade, lider av psykisk ohälsa, befinner sig i missbruk eller i våldsamma relationer.
Nej. En allmän missuppfattning om sexuella övergrepp mot barn är att alla förövare är pedofiler, dvs personer som har en oftast medfödd sexuell preferens för barn. Det stämmer inte – övergrepp begås i stor utsträckning av någon i barnets närhet som inte är pedofil, någon barnet har förtroende för och är beroende av som en familjemedlem, släkting eller granne. En del förövare är ”tillfällesförövare” som inte specifikt har en sexuell dragning till barn utan begår övergrepp för att de har möjligheten, exempelvis på en resa där hen känner sig befriad från samhällets normer och kontroll. I nio av tio fall är förövaren en man, men även kvinnor förgriper sig på barn. Och ungefär en tredjedel av övergreppen begås av andra minderåriga.
Ska vi kunna förhindra sexuella övergrepp mot barn måste vi våga se vem förövaren är. Sällan är det den vi tror, så att enbart varna barnen för en okänd främling som hoppar fram ur buskarna räcker inte och gör att vi missar många förövare. För hur ska barnet veta – och våga berätta – att det hen utsatts för är ett övergrepp när förövaren inte är en ”ful gubbe” utan en jämnårig kompis, en kusin eller en mamma?
Nej. Att vara pedofil innebär att ha ett varaktigt sexuellt intresse för barn som ännu inte nått puberteten. Mellan 1 till 5 % av Sveriges befolkning tros ha denna störning. Men är man pedofil innebär det inte per automatik att man förgriper sig på barn – enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet blir majoriteten av pedofiler aldrig förövare. Det absolut mest effektiva sättet att förhindra sexuella övergrepp är att stoppa dem innan de ens har skett. Och för att göra det måste vi inse att det inte går att sätta ett likhetstecken mellan förövare och pedofil.
Om du har sexuella tankar om barn och vill delta i en anonym studie med KBT-behandling kan du läsa mer här https://www.iterapi.se/sites/preventit/. Om du vill ha hjälp på annat sätt kring oönskad sexualitet kontakta https://preventell.se/.
För föräldrar är tanken att ens barn skulle kunna utsättas för övergrepp outhärdlig: ett sexuellt övergrepp är något av det värsta som skulle kunna hända och för alltid påverka barnets liv. Men hur barn reagerar på övergrepp är olika från barn till barn: för ett barn kan det vara extremt traumatiskt och få en rad långtgående negativa konsekvenser som depression och självskadebeteenden; ett annat barn får inte några allvarliga långsiktiga negativa men. Hur barn påverkas beror på en mängd olika faktorer som vad barnet har med sig i bagaget sen tidigare, vilken typ av övergrepp det var, om förövaren är en förälder eller annan nära anhörig, hur länge övergreppen pågick, barnets ålder, hur omgivningen reagerar och vilken typ av stöd barnet får.
Det är viktigt att förmedla till barn som utsatts att de kommer att kunna må bra och få ett normalt liv. En väldigt viktig faktor för att mildra negativa konsekvenser av övergrepp är att barnet har en positiv och stödjande relation med en kärleksfull vuxen som hen kan lita på, som inte nödvändigtvis behöver vara en förälder utan lika gärna kan vara en mormor, lärare eller granne. En sådan ”viktig vuxen” kan stödja barnet på många olika sätt: genom att lyssna på barnets signaler och reagera när hen upptäcker att något inte står rätt till; genom att tro på och stötta barnet när det berättar; genom att barnet får professionell behandling; genom att tala om för barnet och visa med sina handlingar att övergreppet inte är barnets fel och att barnet inte är förstört utan fortfarande helt och värdefullt.
Nej, de som begår sexuella övergrepp mot barn använder sig inte alltid av fysiskt våld. De kan manipulera, övertala, hota och skuldbelägga barnet. Detta är viktigt att känna till, då barn som utsätts ofta känner skam och skuld: De känner kanske att de inte tydligt sa ifrån i början. Eller så skäms barnen för att de ändå tycker om förövaren – vilket inte är ovanligt om förövaren har en nära relation till barnet, som hen grovt utnyttjar. Men oavsett hur övergreppet går till, vad barnet gjort eller inte gjort, så är sexuellt umgänge med barn under 15 år alltid ett brott.
Det är viktigt att vi är medvetna om att det finns olika slags sexuella övergrepp: de är inte alltid våldsamma, de kan också vara icke-fysiska, och de kan ske på och utanför nätet. Sexuella övergrepp är ett samlingsnamn för alla former av sexuella kränkningar som ett barn utsätts för av en annan person.
Även om de flesta förövare är män, finns det också mammor och andra kvinnor som förgriper sig på barn. Det pratas dock väldigt lite om dem, kanske för att de inte passar in i bilden av den ”typiske” förövaren. Många verkar också tro att kvinnor bara begår övergrepp tillsammans med män, eller enbart förgriper sig på pojkar i tonåren. Andra att kvinnors övergrepp är mindre skadliga för barnet som utsätts. Men sådana fördomar förminskar inte bara kvinnans ansvar för övergreppet utan också kränkningen av barnet. De riskerar också att skapa tvivel hos både den som utsätts och hos vuxna runt omkring: Var det verkligen ett övergrepp barnet utsattes för?
För att kunna förebygga övergrepp måste vi kunna se de förövare som inte passar in i vår bild av dem. De flesta kvinnor förgriper sig inte på barn, men de finns det som gör det. Mörkertalet gällande kvinnliga förövare är förmodlingen stort, och okunskapen om denna förövargrupp likaså.
Här finns Ecpats/Linda Jonsssons litteraturöversikt om kvinnliga förövare.
Mindre än 10% av alla övergrepp mot barn kommer till Polisens eller Socialtjänstens kännedom. Och det beror på att många barn som utsatts för sexuella övergrepp inte vågar berätta, i alla fall inte för en vuxen. Berättar barnet är det oftast för en jämnårig kompis eller till en flick- eller pojkvän. Det finns många faktorer som kan göra det svårt för barn att anförtro sig till en vuxen – rädsla, skam och skuldkänslor kan stå i vägen.
I intervjustudier med barn som utsatts för sexuella övergrepp berättar en del att de inte anförtrott sig till någon vuxen eftersom de kände att hen inte skulle kunna hantera det. Ofta testar barnet med att berätta något som inte är så grovt för att se vad reaktionen blir, om hen kan berätta mer. Relationen till förövaren eller oro för vilka konsekvenser det kan få när man berättar kan göra det svårt att prata. Många barn är ofta lojala mot den som har utsatt dem, speciellt om förövaren är en förälder eller annan närstående, och vet också att de riskerar att inte bli trodda. Andra är för små för att kunna berätta eller försöker berätta på ett sätt som omvärlden inte alltid förstår, eller misstolkar. Barnen förstår inte heller alltid att det som hänt är fel, och de kan också ha blivit hotade eller vilseledda av förövaren – t.ex. kan hen ha sagt att det är barnets fel eller att det var en lek.
Vi på Childhood är övertygade om att många övergrepp mot barn går att förebygga genom att vi bryter tystnaden kring dem och på så sätt gör det lättare för barn att berätta. Och viktigast är att vi pratar med barnen, i en för barnet trygg miljö och i en takt som är anpassad till deras ålder och utveckling. Det kan kännas både svårt och obehagligt att prata med sina barn om sexuella övergrepp, speciellt när barnen är små. Men vi behöver ge dem bra förutsättningar att lära sig förstå vad övergrepp är och således våga berätta när något känns fel. Det är också viktigt att visa i vardagen att det finns en öppenhet att prata om dessa frågor, att inte bara ha ”det där samtalet” en gång utan att vid upprepade tillfällen prata om det, exempelvis i samband med #metoo eller andra händelser som media rapporterar om. Tips på vad du kan säga och göra hittar du här.
I en ny rapport om nätbaserade sexuella övergrepp mot barn framkommer att 30% av de som utsätts är pojkar och övergreppen mot dem ofta är grövre än de mot flickor. Också utanför nätet utgör pojkar ungefär en tredjedel av de barn som utsätts. Ändå dyker de sällan upp i diskussionen när vi pratar om sexuella övergrepp mot barn. Kanske beror det på att vi har en bild av flickor som det ”typiska offret”. Pojkar däremot är modiga, starka och kapabla att försvara sig själva – och då kan de ju inte utsättas för övergrepp. Väldigt tydligt blev detta tankesätt i Indiens nya lag om dödsstraff för våldtäkt på flickor under tolv år – att pojkar utsätts omnämns överhuvudtaget inte i lagtexten.
Många barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp har svårt att definiera vad de varit med om. För pojkar kan det vara ännu svårare då det i mindre utsträckning pratas öppet om övergrepp mot pojkar än mot flickor. För att de inte ska känna skam, skuld och våga söka hjälp är det viktigt att vi ser dem som en riskgrupp för sexuella övergrepp, och starkare inkludera dem som utsatta i det offentliga samtalet.
Nej. I en tredjedel av sexuella övergrepp mot barn är förövaren är en minderårig, dvs ett annat barn. Det finns tonåringar som förgriper sig på små barn, och ungdomar som utsätter ungdomar. I en undersökning genomförd av Stiftelsen Allmänna Barnhuset med 5000 ungdomar i åldern 16 till 18 år uppger 26% att de utsatts för sexuella övergrepp och att majoriteten av övergreppen skett i tonåren. Förövaren var i över 55% av fallen någon barnet kände (pojk- eller flickvän eller en bekant jämnårig) och i 35 procent av fallen av en okänd jämnårig.
Förövaren är inte alltid den vi tror, och inte barnet som utsätts heller. Det är inte enbart små barn som utsätts för sexuella övergrepp, utan även tonåringar. Och när det gäller tonåringar är förövaren sällan en okänd ”ful gubbe” utan en jämnårig ungdom som barnet känner. Man kan bli utsatt av sin pojkvän hemma – och det är lika precis lika mycket ett övergrepp som en överfallsvåldtäkt i skogen.
Nej. I Sverige är det förbjudet att gifta sig med barn. Tidigare kunde man ansöka om dispens hos Kungen eller Länsstyrelsen, med denna möjlighet existerar inte längre. Att tvinga någon att gifta sig mot sin vilja är också brottsligt och man för detta kan man dömas till fängelse i upp till fyra år.
Att gifta sig med ett barn är ett brott. Att gifta bort ett barn är ett brott. Sverige har en av världens strängaste lagstiftningar när det gäller barnäktenskap och lagen har skärpts flera gånger. From 1 januari 2019 skärps den ytterligare, då alla äktenskap med någon under 18 förbjuds, oavsett om de ingåtts i Sverige eller utomlands. Förbudet ska gälla oavsett vilken anknytning till Sverige som personerna hade när äktenskapet ingicks, eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet.
Ja. Barn med funktionsvariationer har tre till fem gånger högre risk än andra barn att utsättas för någon form av våld, och sexuella övergrepp är nästan fem gånger vanligare. Att barn med särskilda behov kan vara mer utsatta har flera orsaker: De är ofta i högre grad och under längre tid är beroende av vuxna. De har ofta svårare att berätta och vittna om vad de varit med om och deras berättelse i förhör bedöms många gånger som mindre trovärdig. Vissa typer av funktionsvariationer kan också göra att barnen har svårare att förstå och tolka vad som händer när de utsätts för sexuella övergrepp. För förövare är dessa barn ofta safe targets, då de tror att man löper mindre risk att bli upptäckt och straffad om man förgriper sig på barn med funktionsvariationer.
Barn med funktionsvariationer är extra sårbara. Därför är det viktigt att föräldrar och närstående till barnet är extra uppmärksamma på hur barnet mår och reagerar, speciellt om hen inte kan tala själv. Precis som med alla andra barn är det viktigt att förmedla, i en takt anpassad för barnets utvecklingsnivå och ålder, att ingen får röra barnet om hen inte själv vill. För äldre barn finns appen ”Privatliv” som är särskilt framtagen för ungdomar med funktionsvariationer. I appen får de kunskap om sin sexualitet och att de har rätt till sina egna kroppar. Läs mer här.
Nej. Forskning visar att barn och unga som blivit utsatta för sexuella övergrepp på nätet minst lika ofta uppvisar psykisk ohälsa och posttraumatisk stress som de barn som utsatts för övergrepp utanför nätet (där förövare och offer möts). Värst mår de barn där övergreppen dokumenterats. Tanken på att bilderna kan spridas till familj, släkt, bekanta, vänner eller ovänner är skrämmande. Många barn vittnar om att det känns som att övergreppen sker om och om igen då andra tar del av bilderna.***
Många vuxna tror inte att ett övergrepp på nätet är så allvarligt som när det sker utanför nätet. Forskningen visar dock något annat – nätbaserade övergreppen påverkar barns hälsa negativt i allra högsta grad. Därför är det lika viktigt att prata med sina barn om risker på nätet som att varna dem för riskerna utanför. Idag lever barn stor del av sitt liv online – att fråga dem ”hur var det på nätet idag” är därför minst lika relevant som att fråga ”hur var det i skolan”. Viktigt är också att hålla sig uppdaterad om vad barnen gör på nätet, och att visa barnen att det alltid finns en öppenhet att prata om det som inte känns bra online.
Rättsligt gör det heller ingen skillnad om övergreppet är fysiskt eller virtuellt, vilket flera domar som fälls den senaste tiden tydligt visar. Exempelvis dömdes i januari 2018 en man från Östersund som hade regisserat våldtäkter mot barn i Filippinerna via nätet till 12 års fängelse. Läs mer om fallet här.
Nej, självklart inte. Våld och sexuella övergrepp mot barn är ett globalt problem och förövare finns i alla länder, religioner, kulturer och samhällsskikt. Det enda förövarna har gemensamt är att de i de flesta fall är män, och att de ofta är någon barnet känner som en släkting, granne eller jämnårig.
Att generalisera och tro att alla övergrepp mot barn begås av en viss grupp av människor ger en förenklad och felaktig bild av hur riskerna ser ut. I slutändan kan detta leda till att fler barn utsätts – tror vi att de som förgriper sig på barn är på ett visst sätt missar vi nämligen många potentiella förövare och varnar våra barn för fel saker.
Ja. Det är ingen skillnad på om en blottare visar sig för ett barn i parken eller om någon skickar en bild på sitt könsorgan via sin mobil – båda är ett sexuellt övergrepp mot barn och därmed olagligt. Att skicka en snoppbild till ett barn ska inte bagatelliseras och inget något barn ska behöva ha överseende med.
Att kränka någon med bilder är inget nytt fenomen, men då många barn idag har en egen mobiltelefon är det lättare att nå dem, och för förövaren att gömma sig och vara anonym när hen skickar bilder. Prata med barnen om att det faktiskt finns människor som visar eller skickar bilder på sina könsorgan men att det inte är ok. Om ditt barn får en oönskad bild skickad till sig: Spara/ta skärmdump på bilden och spara eventuell annan bevisning. Det är väldigt viktigt för att styrka att barnet varit utsatt för brott. Det finns oftast användarkonton och andra digitala spår som gör att dessa brott lätta att bevisa. Och polisanmäl alltid – om man inte gör det är sannolikheten stor att personen fortsätter med sina brottsliga handlingar.
Jo, i allra högsta grad. Bakom varje dokumenterat sexuellt övergrepp – det som i lagen kallas barnpornografi – finns ett barn som har utsatts för ett fruktansvärt brott. Varje bild eller film är ett sexuellt övergrepp mot ett barn som visar den värsta stund det barnet har upplevt. När det materialet sprids över världen upprepas brottet, om och om igen.
De som tittar på övergreppsmaterial på barn på nätet försvarar ibland sitt beteende med att de ”bara tittar” och inte själva begår ett fysiskt övergrepp. Men det är inte på något sätt oskyldigt att titta på övergreppsmaterial – en bild är alltid resultat av ett väldigt allvarligt brott, och den som tittar på materialet är också en brottsling: Att titta på, ladda ner och sprida barnpornografiskt material är förbjudet i Sverige och kan leda till sex års fängelse.
Det finns dessutom ett starkt samband mellan att titta på övergreppsmaterial och att själv begå övergrepp. Inte alla som tittar på övergreppsbilder begår också faktiska övergrepp på barn, men skrämmande många gör det – enligt statistik från amerikanska och brittiska polismyndigheter så många som 50 procent.
*Barnpornografisk material = dokumenterade sexuella övergrepp mot barn
De flesta barn som utsätts för sexuella övergrepp vågar inte tala om vad som skett. Så när ett barn väl berättar är sannolikheten stor att det barnet säger stämmer.
Det är väldigt ovanligt att barn ljuger om att de blivit sexuellt utnyttjade. Många barn som utsatts talar inte om det. De känner ofta skuld och skäms för det som skett, speciellt om förövaren är någon barnet känner och tycker om. Har de dessutom blivit hotade av förövaren, t.ex. att hemska saker ska ske – med barnet själv, hens familj eller husdjur – om övergreppet avslöjas är sannolikheten ännu mindre att barnet vågar tala om det. Så om ett barn berättar – utgå alltid från att det hen säger är sant. Visa att du klarar av att ta hand om informationen du får, lyssna, agera och, framför allt, se till att finnas där för barnet. Tänk på att det inte finns något ”normalt” sätt man ”ska” reagera på när man utsatts för övergrepp, och att barnet kan ha svårt att beskriva vad som har hänt.
Om ett barn berättar för dig
– Visa att du klarar av att ta emot berättelsen.Tänk på att barnet behöver dig – behåll dina känslor och reaktioner för dig själv, men bekräfta att du hör och tror på barnets berättelse. I intervjustudier med barn som utsatts för övergrepp har en del berättat att de inte anförtrott sig till någon vuxen eftersom de kände att hen inte skulle kunna hantera det. Ofta testar barnet med att berätta något som inte är så grovt för att se vad reaktionen blir, och om hen kan berätta mer.
– Ställ öppna frågor. Om barnet berättar om något hen utsatts för – lyssna, ställ öppna frågor och försök förstå vad som hänt. Öppna frågor är sådana som det inte går att svara ja eller nej på. De kan exempelvis inledas med ”berätta”, ”vad hände sen”, ”hur gick det till”…
– Avbryt inte barnet utan lyssna till punkt. Inled inte något eget förhör.
– Undvik ”varför-frågor” som kan ge barnet skuldkänslor. Säg alltså inte ”Varför gick du dit?” ”Varför drack du?” ”Varför har du inte berättat?” `”Varför sa du inte nej?”
– Lova inte att inte berätta. Förklara för barnet att det är viktigt att du anmäler till myndigheterna för att övergreppen ska ta slut och hen få hjälp. Ta kontakt med socialtjänst eller polis för att se till att barnet och hens familj får det stöd de behöver. Om det handlar om ett äldre barn kan du fråga om hen vill vara med när du kontaktar myndigheterna, så att barnet har insyn i och känner sig delaktig i vad som sker.
Nej. Om man varnar tjejer för att gå ut ensamma, inte ha vissa typer av kläder på sig eller bli berusade begränsar man inte bara deras liv utan lägger dessutom ansvaret och skulden för potentiella övergrepp på offret – och inte på förövaren, där det hör hemma.
Det är viktigt att vi om och om igen pratar med barn och unga om vad ett övergrepp är, om kränkningar, respekt och integritet – den egna, och andras. Och att det aldrig någonsin är barnets fel om hen blir utsatt. Den enda som kan förhindra att ett övergrepp sker är förövaren själv.
Dramatikern och författaren Thordis Elva visar detta tydligt i sin bok ”På andra sidan förlåtelsen”: Hon blev våldtagen av sin pojkvän när hon var 16 år, och det tog flera år innan hon förstod att våldtäkten inte var hennes fel. Att det inte var hennes kläder som hade orsakat den, inte heller var hennes leende eller att hon var berusad när det skedde. Våldtäkten passade inte heller in i bilden hon hade av sexuella övergrepp: ”Det var inte en främmande galning som väntade i buskarna, det var min pojkvän. Och våldtäkten skedde inte på en hemsk bakgata, den hände i mitt sovrum”, berättar Thordis.
Bra information och tips hittar man på dagsattprataom.se
Jo. Förövare kan vara snygga, charmiga och framgångsrika. Att man våldtar någon har inget att göra med hur man ser ut, om man är populär eller om man har en partner. Man begår inte ett övergrepp pga sexdrift eller lust. Ett övergrepp är en makthandling, där en empatilös förövare inte respekterar en annan människas värde och integritet.
Vår bild av förövaren och hur övergrepp ser ut bygger ofta på myter, känslor och föreställningar. Vi vill gärna se förövaren som någon som kommer utifrån, en ensam, udda och desperat person, en okänd pedofil som hoppar fram ur buskarna. Men hen kan lika gärna vara någon i vår närhet, den omtyckte fotbollstränaren, populära kompisen eller den snälle pappan. Ska vi förhindra sexuella övergrepp måste vi våga se vem den potentielle förövaren är. För hur ska barnet annars kunna förstå – och våga berätta – att hen utsatts för ett övergrepp?
Generellt kan man säga att förövare söker sig till barn som av olika skäl är lättare att förgripa sig på och där risken för upptäckt är mindre.
Barn utan trygga och stabila vuxenrelationer är en sådan grupp; tex barn som växer upp i hem med missbruk och/eller våld, barn som lever på gatan eller är placerade i samhällsvård. Risken ökar både på grund av att de kan befinna sig i farligare miljöer och inte har vuxna som har tillsyn över dem men det kan också vara på grund av att de är lättare att manipulera och grooma eftersom de ofta saknar eller inte får tillräckligt med närhet, kärlek och bekräftelse från vuxna som vill dem väl.
Barn med olika typer av funktionsvariationer är också särskilt utsatta, både på grund av att de oftast i högre grad och under längre tid är beroende av vuxna men också på grund av att de kan ha svårare att berätta och vittna om vad de varit med om. Vissa typer av funktionsvariationer kan också göra att barnen har svårare att förstå och tolka vad som händer när de utsätts för sexuella övergrepp.
En annan grupp som är särskilt utsatt är barn som betecknar sig som homo-bi- eller transsexuella eller som har en könsidentitet som avviker från normen.
Barn som redan utsatts för våld och övergrepp löper också högre risk än andra att utsättas igen.
Allmänna Barnhuset har gjort undersökningar sedan 2004 och under den tiden har antalet barn i Sverige som uppger att de utsatts för penetrerande övergrepp faktiskt minskat medan antalet anmälningar har ökat. Detta stämmer också överens med statistik från andra länder i Europa, Nordamerika och Australien. Det mesta tyder på att antalet faktiska sexuella övergrepp mot barn har minskat om man ser på en längre tidsperiod. Ökad anmälningsbenägenhet och större medvetenhet och kanske en bredare definition av vad som upplevs som oacceptabla övergrepp kan dock ge intrycket av en markant ökning.
En vanlig uppfattning är att någon som begått sexuella övergrepp mot barn är pedofil som för alltid utgör en risk för andra barn. Vissa är notoriska återförbrytare men eftersom gruppen av förövare består av många olika typer finns det också olika grader av risk; i vissa grupper är återfallsrisken extremt låg – dvs övergreppet gällde ett specifikt barn i en specifik situation. Studier från USA visar att ca 14% av förövare begår ytterligare övergrepp inom fem år och ca 24% efter 15 år. * Det finns också behandlingar för förövare som vill få hjälp. Läs mer på preventell.se
*David Finkelhor, The Prevention of Childhood Sexual Abuse, 2009 www.futureofchildren.org
Det har länge saknats tillförlitlig och jämförbar statistik när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Den juridiska definitionen av vad som är övergrepp kan skilja sig mellan olika länder, det är olika hur öppet man kan tala om dessa frågor och i vilken grad barn har kunskap om vad som är övergrepp. Att fråga barn om potentiellt traumatiska eller stigmatiserande erfarenheter är också känsligt vilket innebär att det både kan vara svårt att överhuvudtaget få göra undersökningar men också att få barn att svara öppet. En del studier är därför ”retrospektiva”, det vill säga de frågar vuxna om deras erfarenheter som barn.
Foto: Childhood