2018-11-08

Vad betyder en pappa?

Ingenting alls. Det är nästan så jag börjat tro det själv när jag lyssnar på de socialarbetare, barnhemsföreståndare, barnombudsmän och volontärer i Ryssland och Sydafrika som bara pratar om mammorna. Det är mamman som lever ett ”omoraliskt leverne” eller ”förbrukat sina föräldrarättigheter” så att barnet måste omhändertas av samhället. Det är mamman som skuldbeläggs för att hon skaffat barn hon inte kan ta hand om och det är hon som får ta hela ansvaret. Men det är också mamman som är den man vill hjälpa för att kunna ta hand om sitt barn trots besvärliga omständigheter. När jag försynt frågar ”Och papporna då?” skakar de på huvudet.

Nej. Ingen idé. Det går inte. Inte här. Dom bryr sig inte. Dom bara slåss och super bort barnbidraget. Bättre att vara utan dem. Kåkstaden Mabupane utanför Pretoria beskrivs till exempel som ett helt faderlöst samhälle. Männen finns visserligen. Men inte för familjen.

Och då blir ju också utsattheten än mer skör, när man istället för att ha två mer eller mindre närvarande föräldrar med sina fel och brister bara kan lita på en. Och mammans börda blir väldigt tung. Och när hon inte orkar drabbas barnen på ett väldigt påtagligt sätt.

Men jag vägrar tro på att papporna i Ryssland och Sydafrika älskar sina barn mindre än våra svenska pappor gör. Jag funderar på hur mycket omgivningens förväntningar påverkar våra val. Om ingen förväntar sig att du ska finnas där med din fru under graviditet och småbarnsår är det kanske lätt att tro att man inte behövs. När ingen frågar vad pappan tar för ansvar efter en skilsmässa eller när mamman sviktar behöver han ju aldrig heller ta ställning till om han orkar och kan ta hand om sina barn.

Men precis som jag börjar tvivla lämnar jag för en stund de sociala mottagningarna och hjälporganisationerna. Det är en vacker höstdag och jag tar en tur i en stor, vacker park mitt i centrala Ekaterinburg. Och där finns de i massor. De närvarande, helt vanliga papporna. Pappor som drar barnvagn. Pappor som spelar fotboll med ungarna. Pappor som lär sönerna att cykla. Och i Sydafrika får jag skjuts till flygplatsen av en ung man som skiner av lycka när han talar om sina barn. Men när han var 17 och den 16-åriga flickvännen blev gravid förväntade sig alla att han skulle sticka. Hans vänner tyckte han var en idiot som lät sig snärjas så tidigt. Men han stod emot trycket och följde sitt hjärta och är nu en helt vanlig men ovanlig, stolt trebarnsfar.

Så de goda exemplen finns. De kan bli fler. Så jag fortsätter att fråga ”Och papporna då?”

Text: Britta Holmberg