Inte ens en procent av världens bistånd går till att skydda barn från våld. Det gör det extra viktigt att de resurser som investeras används på ett hållbart sätt. De negativa konsekvenserna av placering på barnhem är väl kända. För barn som växt upp på barnhem är risken t ex tio gånger större att utnyttjas i prostitution, 40 gånger större att hamna i kriminalitet och självmordsrisken är 500 gånger större än för andra barn. Trots detta och stöd i FN:s riktlinjer om att undvika institutionsvård fortsätter antalet barnhem öka kraftigt i vissa delar av världen. En drivande kraft bakom detta är givarintressen. Kyrkor, organisationer och privatpersoner i väst väljer att stötta barnhem trots att det finns bättre och mer hållbara alternativ. Childhood och Erikshjälpen vill med sitt gemensamma projekt ”Ur askan i elden”, som finansieras av Svenska Postkodlotteriet, skydda barn från våld och övergrepp genom att öka tillgången till trygg omsorg för utsatta barn och minska antalet skadliga institutionsplaceringar.
Många svenska kyrkor, organisationer, privatpersoner och företag ger stöd till barnhem. Vi ser återkommande hur detta trots goda intentioner resulterar i ökad utsatthet när barnen i onödan skiljs från sina familjer, när traditionell omsorg i släkten slås sönder och när barn används för att dra in pengar till barnhemmen, till exempel som gatuförsäljare eller att uppträda som cirkusartister för besökare. Nya studier bekräftar att den massiva tillväxten av barnhem i vissa låginkomstländer är en direkt följd av en stark, men missriktad, önskan att hjälpa barn som far illa. I Thailand uppskattas det att mer än hälften av landets alla barnhem finansieras och drivs av kristna grupper. Detta underminerar insatser i mottagarländerna för att förbättra omsorgen om utsatta barn och går rakt emot insikten att barn bör bo i familjer så länge som det är säkert och tryggt.
Genom att i projektet engagera och samarbeta med dem som är direkt berörda; barnen, barnhemspersonalen och givarna, i första hand kyrkor, avser ”Ur askan i elden” utveckla en ny modell för hur man kan styra om finansiering till omsorgsformer som skyddar barn både på långt och kort sikt.
Foto: Susanne Drakborg
