I slutet av augusti reste Åsa, kommunikationsansvarig på Childhood, till Kambodja. Det var första gången hon upplevde vad Childhoods arbete innebär i praktiken, och att det vi och våra projektpartners, engagerade eldsjälar och gräsrotsorganisationer, åstadkommer på plats verkligen gör skillnad för enskilda barn. Här är hennes blogg från resan.
Söndag förmiddag
Det är en solig augustisöndag i Stockholm och alldeles nyss satte jag mig på flygbussen mot Arlanda. Jag är på min första projektresa med Childhood, på väg till Kambodja. Mitt namn är Åsa och är sedan lite drygt ett år tillbaka kommunikationsansvarig på Childhood. Under den närmaste veckan kommer jag och min kollega som också heter Åsa och är ansvarig för de projekt vi stödjer i Kambodja, Thailand och Nepal, vara i Siem Reap, Battambang och Poipet. Där kommer vi att arbeta med våra projektpartners, gräsrotsorganisationer och eldsjälar på plats, som precis som vi drivs av viljan att förbättra situationen för barn i utsatthet.
Måndag morgon, kl 8:20
Lite lagom jetlaggade har vi precis landat i Siam Reap, Kambodjas näst största stad. Lite fakta: Siem Reap, huvudstad i provinsen med samma namn, har vuxit snabbt under de senaste tio åren, huvudsakligen pga närheten till tempelområdet och världskulturarvet Angkor Wat. Ungefär två miljoner besökare kommer till staden varje år, och de stora turistströmmarna har lett till en migration av fattiga människor från landsbygden, med förhoppningen att hitta jobb. Bland dessa finns även många gatubarn som lever ett extremt utsatt liv staden, allt som oftast utan trygga vuxna i sin närhet. En del blir utsatta för exploatering och sexuella övergrepp, av turister och inhemska förövare. Vi blir därför väldigt glada när det första vi ser på flygplatsen i Siem Reap är Chilhoods samarbetsparters, organisationen Child Safe Movments, ”sju tips för resenärer” som sitter uppklistrade på väggen utanför toaletterna – alltså på en plats där alla ser! I tipsen förklarar Child Safe Movement vad man kan göra för att skydda utsatta barn när man reser. Vill du veta vad DU kan göra? Klicka här www.thinkchildsafe.org/travelers/ så får du handfasta råd för din resa!
Måndag eftermiddag
Det lättaste sättet att ta sig fram i Siem Reap är att åka tuk-tuk. I stan finns tusentals och åter tusentals av dessa färgglada och högljudda små motorfordon. Vi träffar således ganska många tuk-tuk chaufförer, och en av dem är Thy som ofta parkerar sin tuk-tuk framför vårt hotell. Men Thy är inte enbart chaufför, han är även volontär, en sk. Child Safe Agent. Han har blivit utbildad att känna igen situationer som kan vara farliga för barn i staden och vet vad han ska göra för att skydda dem, t ex att ringa Child Safe Movements egen hotline (numret till den är dessutom tryckt på hans skjorta) när han ser något som inte känns bra. I Siem Reap med omnejd finns det närmare 4000 Child Safe-volontärer som frivilligt stödjer Child Safes Movements arbete. Ofta handlar det om gatuförsäljare, tuk-tuk- eller taxichaufförer – människor som rör sig mycket i gatumiljön och ofta möter barn i utsatthet. Volontärer som Thy är Child Safe Movements ryggrad, eller rättare sagt dess ögon, öron och ❤
Tisdag
Kambodja är bedårande vackert, speciellt så här i regntider. Den frodiga grönskan, överflödet av färgstarka blommor, grönsaker och frukter, husen och templen, människorna. Som förstagångsbesökare är det lätt att se landet i ett romantiskt skimmer. Men Kambodja är ett av Asiens fattigaste länder, och fattigdom är inte pittoresk, den är brutal. Fattigdom handlar om att leva från dag till dag, inte veta om du har jobb, mat till dina barn, eller om du har råd att skicka dem till skolan. Innebörden av detta blir påtaglig när jag träffar Sopheay (som egentligen heter något annat). Hon bor tillsammans med sin man, sex barn och ett nyfött barnbarn i ett litet plåtskjul på landsbygden utanför Siem Reap och försörjer sig och sin familj genom att samla skräp som hon sedan säljer. Just nu står hennes hem nästan under vatten, och vi får vada genom en översvämmad äng för att ta oss dit.
Vi har lärt känna Sopheay genom våra partnerorganisationer APLE (Action pour les enfants) och First Step. De stödjer familjen på olika sätt då Sopheays 11-åriga dotter och sex andra barn i grannskapet blivit utsatta för sexuella övergrepp av en utländsk man på ett barnhem som drivs av en kyrka i närheten. Barnen värvades aktivt till barnhemmet av en lokal rekryterare. Som så många andra fattiga familjer skickade Sopheay och hennes man dottern dit i tron att de gjorde någonting bra, då rekryteraren utlovat både mat och gratis engelskundervisning för barnen. Vanmakten och ilskan Sopheay känner mot förövaren och rekryteraren nu är svår för henne att hantera.
Sopheay är 47 år. Kanske berör hennes historia mig så mycket för att vi är jämngamla, men också för att jag ser att hon och hennes familj får stöd av Childhood och våra kambodjanska partnerorganisationer APLE och First Step. APLE, som arbetar med barn som utsätts för sexuella övergrepp av utländska förövare, har hjälpt till att driva rättsprocessen mot förövaren som nu sitter i fängelse. First Step ger Sopheay psykosocialt stöd så att hon kan lära sig hantera sina känslor och inte skuldbelägga sig själv. Dottern och de andra barnen bor just nu i ett skyddat boende men kommer snart att flytta hem till sina familjer igen.
Onsdag förmiddag
Visste du att man kan hamna i fängelse i Kambodja om man stjäl ett ägg? Straffet: Upp till fem år, och det oberoende av om brottet begås av ett barn eller en vuxen (med lite ”tur” halveras fängelsestraffet för barn). Barn och ungdomar behandlas generellt som vuxna i det kambodjanska rättssystemet och kan befinna sig i häkte under lång tid utan rättslig prövning. Det finns inte heller några ungdomsfängelser här, så när barnen väl avtjänar sina straff sker det tillsammans med vuxna interner, således också med med vuxna som misshandlat, mördat eller begått sexuella övergrepp mot barn. Det är lätt att se att barnen och ungdomarna i fängelserna är extremt utsatta.
I dag har vi besökt just ett sådant fängelse utanför Siem Reap tillsammans med vår projektpartner This Life Cambodia. This Life har med Childhoods stöd utvecklat ett program som gör att ungdomarna i fängelset kan hålla kontakt med sina familjer medan de avtjänar sina straff. De erbjuder också yrkesutbildningar i mekanik och elektronik innanför fängelsemurarna samt stöd till att starta en egen liten verkstad (t ex för lagning av tuk-tuks och motorcyklar, bilar finns det inte så många av i Siem Reap) eller hjälp med att hitta ett arbete när de kommer ut.
Onsdag eftermiddag
En av sex pojkar i Kambodja utsätts någon gång under sin barndom för sexuella övergrepp. Dessa skrämmande fakta får vi av socialarbetarna på First Step Cambodia, en liten engagerad grässrotsorganisation som Childhood samarbetar med i Siem Reap, och som vi träffar idag. First Step ger stöd till barn som utsatts för sexuella övergrepp med ett särskilt fokus på pojkar och unga män, och är den första organisationen i Kambodja som lyfter pojkars utsatthet och behov av stöd. Pojkar i Kambodja uppfostras till att vara starka och inte prata om sina känslor. Fortfarande är det många människor här som (därför) tror att pojkar inte kan bli utsatta för sexuella övergrepp, och när First Step började prata om denna fråga var det många som bara skrattade. Sånt händer ju inte killar! Och om mot förmodan dock händer, påverkas de inte alls på samma sätt som tjejer, det förstår väl vem som helst. Om du blivit utsatt som pojke blir du nog homosexuell, om du inte redan var det. Det finns så många föreställningar och missuppfattningar som nästan gör det omöjligt för pojkar som utsatts för övergrepp att berätta. Och som vi vet, är tystnaden förövarens bästa vän.
Allt detta gör det också så oändligt mycket svårare att nå pojkarna. Det tar lång tid att bygga förtroende så de vågar berätta. Skammen för de pojkar som allt utsatts och som mår dåligt över det är så stor. First Step berättar att skulden ofta läggs på offret, även av hans egen familj. Många hånas öppet av omgivningen. Det är en lång väg kvar att gå men First Step har sedan länge brutit barriären. Med Childhoods stöd har de etablerat sig i Siem Reap och bygger långsamt ett allt större nätverk av samarbetspartners som förstår och agerar när barn utsätts för övergrepp. Vare sig det är pojkar eller flickor.
Torsdag
När vi besöker våra projekt letar vi samtidigt alltid efter nya potentiella samarbetspartners. I Siem Reap heter en av dem Safe Haven Medical Outreach, en liten gräsrotsorganisation som arbetar med barn med funktionsvariationer och deras familjer. Teamet består av sjuksköterskor, fysioterapeuter och socialarbetare, och anledningen till att vi träffar Safe Haven är för att vi vet att denna grupp av barn ofta löper högre risk att utsättas för sexuella övergrepp.
Barn med funktionsvariationer är extremt utsatta i Kambodja. Landet har antagit flera lagar för att skydda dem, men de tillämpas inte i praktiken och en socialstat existerar de facto inte. Diskrimineringen av barn med särskilda behov är utbredd och startar redan i bygemenskapen där barnen ofta stigmatiseras och undviks. De kan i de allra flesta fall inte gå i skolan, då lärarna inte är utbildade till eller vana vid att inkludera barn med funktionsvariation i undervisningen, och det finns inte heller några anpassade klassrum eller toaletter. Och även om de funnits hade barnen inte kunnat ta sig till skolan, då skolorna ofta ligger långt från byn och skolskjuts inte existerar.
Allt detta gör Safe Havens arbete så extremt viktigt. När vi träffar dem berättar de om Arun, en pojke de stödjer sedan sex år tillbaka (Arun heter egentligen något annat). Arun har en medfödd CP-skada. När Safe Haven lärde känna honom var han 8 år och hade tillbringat hela sitt liv liggandes på en madrass. Sakta men säkert har fysioterapeuten Pheakdey hjälpt Arun att lära sig sitta. För någon som aldrig har gjort det förut är det en extremt smärtsam process med kräkningar, huvudvärk och yrsel som följd. Arun hade heller aldrig lekt med andra barn utan hållits instängd då granarna var rädda för honom. En viktigt del i Safe Havens arbete är därför kommunikationsträning för barnens familjer, så att de får verktyg de kan använda i samtal med grannar, släktingar och andra. Viktigt är också att de lär sig hur de varje dag ska hjälpa Arun med hans rörelseövningar.
Arun är nu 14 år och har fått en egen rullstol som han kan röra sig fritt med. Frihetskänslan är enorm! Han har även fått ett par glasögon och för första gången någonsin varit hos tandläkaren.
Fredag
Min resa i Kambodja börjar gå mot sitt slut. Idag ger jag ordet till min kollega, som också heter Åsa, och som ansvarar för de projekt Childhood arbetar med i Kambodja, Nepal och Thailand. Hon har en personlig berättelse som hon gärna vill dela med er. Men innan jag gör det vill jag säga TACK för att ni följt mig dessa dagar. Det har varit fantastiskt att se vilken skillnad vårt arbete gör för enskilda barn. Resan har varit en ögonöppnare, på många plan. Inte minst har jag insett hur extremt privilegierad jag är: Jag har haft turen (för det är ju just tur det handlar om) att födas i ett demokratiskt land där det inte varit krig på över 200 år, där de allra flesta har tak över huvudet och mat så det räcker, där män och kvinnor är någorlunda jämlika, där vi har allmän skola och sjukvård och där människor rent generellt har det bra. Så många människor har inte denna tur. Därför känner jag att jag har ett ansvar; jag måste dela med mig till som inte är lika lyckligt lottade som jag.
Så, nu är ordet ditt, Åsa:
”Världen över överges barn på sjukhus, som väldigt ofta, efter några veckors behandling, skickas direkt till ett barnhem utan att några försök gjorts för att identifiera barnet, spåra föräldrarna eller andra anhöriga. Det finns många anledningar till att barn överges, men ofta handlar det om att de fötts utanför äktenskapet, och då står skam och skuld i vägen för relationen mellan barnet och familjen. Orsaken kan också vara fattigdom, okunskap eller rädsla för att barnet ska gå bort för tidigt som gör att kroniskt sjuka barn eller barn med funktionsnedsättning överges.
Allt detta uppmärksammandes på barnsjukhuset Angkor Hospital for Children (AHC), som vi besöker idag. AHC beslutade sig för att hitta en lösning på denna i många fall onödiga separation mellan barn och föräldrar. Med Childhods stöd har de etablerat en socialarbetarenhet som hjälper barn och familjer som kommer till sjukhuset. Socialarbetarenheten är den första i sitt slag i Kambodja berättar enhetsansvarige Dim Sophearin stolt. Han och hans team har fått mycket positiv uppmärksamhet, och som följd har att ytterligare två sjukhus i Kambodja börjat etablera samma enhet och rutiner som AHC.
Jag träffar Childhoods projektpartners i Asien minst två gånger om året. Att dessa gräsrotsorganisationer och eldsjälar brinner för det de gör är lika påtagligt varje gång vi ses. Men just Angkor Hospital for Childrens engagemang berör mig lite extra, då jag själv, vid ett års ålder, svårt sjuk och undernärd, övergavs utanför ett sjukhus i Sri Lanka. Jag behandlades i några veckor och då ingen betalade sjukhusräkningen skickades jag till ett statligt barnhem i en annan provins. Jag hade tur som överlevde, med vård och mängder av kärlek från min familj i Sverige, men självklart undrar jag då och då hur mitt liv hade sett ut om det funnits en socialarbetarenhet på det sjukhus jag lämnades utanför.”
Text och bild: Åsa Andreasson Åkerström och Åsa Olsson
