I slutet av september var Childhoods programchef Britta Holmberg i Thailand och Kambodja för att starta upp projektet ”Säg vad du såg” som vi driver tillsammans med bl.a. Ecpat och Polisen. Syftet med detta gemensamma projekt är att minska möjligheten för svenskar att förgripa sig på barn utomlands. Här berättar Britta om en väldigt speciell resa.
Vi på Childhood har tillsammans med Ecpat fått pengar av Svenska Postkodlotteriet för att under tre år i samarbete med Polisens nationella operativa avdelning (NOA), Nationella samordningen mot människohandel vid Jämställdhetsmyndigheten och Child Safe Movement driva ett projekt som syftar till att minska möjligheten för svenska förövare att förgripa sig på barn i utlandet. I vanliga fall är våra fältresor inriktade på projektbesök hos partners som arbetar med barn och familjer för att minska risken för våld och övergrepp. Den här gången är vi mer intresserade av förövarna: Män som reser för att förgripa sig sexuellt på barn. Vilka är de? Hur får de kontakt med barnen? Hur hittar vi dem och framför allt, hur kan vi stoppa dem?
Inte ”en droppe i havet” utan ”ett barn i taget”
Att landa i Asien efter en lång natts flygresa kan vara en omtumlande upplevelse. Man kan lätt bli överväldigad av myllret, fattigdomen, och skyddslösheten. Barns utsatthet finns på så många plan och är så påtaglig. Fyraåringen som hjälper mamma laga mat på gatan. Mormor som sitter bak på vespan och håller i sitt sovande barnbarn – en liten bebis utan hjälm mitt i rusningstrafiken. De smutsiga pojkarna som samlar plaståtervinning att sälja för en spottstyver. Det är så mycket som behöver förändras. Så stora behov! Det handlar om fattigdom, djupt rotade sociala normer, ojämlikhet, orättvisor. Det är lätt att känna sig otillräcklig och undra vad vi egentligen kan åstadkomma. Jag bestämmer mig för att sluta tänka ”en droppe i havet” till ”ett barn i taget”.
I taxin från flygplatsen i Phnom Penh hänger en skylt som säger ”Child sexual abuse and child exploitation are serious crimes in Cambodia and will not be tolerated”. På flygplatsen i Bangkok möts vi av stora skyltar med liknande budskap. Det är fler än vi som tagit upp kampen mot resande förövare. Det är bra. Vi behöver vara många och vi behöver samarbeta. Det är också syftet med denna resa. Att engagera fler, inte minst svenskar boende i Kambodja och Thailand och som inte heller vill se sina landsmän förgripa sig på barn i utsatthet. Vi ska också träffa andra internationella aktörer för att så mycket som möjligt hitta sätt att samarbeta. Den lokala polisens resurser är begränsade och för de barn som utnyttjas spelar det ingen roll om förövaren är svensk eller amerikansk eller thailändsk. Även om vi har ett särskilt ansvar för att förhindra svenskar att begå övergrepp på barn i andra länder måste allt arbete syfta till att stärka skyddet för alla barn och underlätta polisens arbete för att gripa alla förövare, oavsett nationalitet.
Män som groomar en hel familj
Mycket har hänt de senaste tio-femton åren. Förr kunde även vanliga resenärer se små gatubarn flockas kring västerländska män för att sedan åka iväg tillsammans i en tuk-tuk. Vita män som höll små kambodjanska pojkar i handen på stranden. Barn som inte såg ut att höra till familjen togs med till hotellrummet. Intensivt upplysningsarbete och hårdare reaktioner från lokal polis, civilsamhälle, resebranschen och enskilda resenärer har jag gjort att den öppna sexuella exploateringen av små barn i länder som Thailand och Kambodja nästan är helt borta. Men ingen vi pratar med drar slutsatsen att det inte längre finns. Förövarna har bara tvingats att utveckla mer förfinade strategier. Bli mer osynliga. Vi vet redan att män (ja, för det är i princip alltid män) som reser med syftet att förgripa sig på små barn hittar sätt att utnyttja den extrema fattigdomen och människors desperation.
Vi vet att det nu händer att de hyr ett stort hus på landsbygden där de i lugn och ro kan etablera kontakt och grooma hela familjer i området genom att uppträda som den välvillige hjälparen. De söker sig till arbeten eller volontärtjänster där de kommer i kontakt med barn som är särskilt skyddslösa, på barnhem, skolor eller kyrkor. De inleder en relation med en kvinna som har barn i lämplig ålder. Och de använder nätets anonymitet för att skapa sina trygga zoner och nätverk genom vilka de får tips och kontakter. Nästan alla vi träffar säger att det vanligaste sättet för resande förövare att få kontakt med barn numera är nätet och olika appar. Ibland är det tonåringar som via dejtingappar och sociala nätverk får kontakt med sexköpare som de mot ersättning hjälper att hitta ännu yngre barn. En person vi talar med kallar det children on demand.
Flickan med rockringen
Från det att hon var fyra år gammal tills hon var åtta försörjde hon hela sin familj. Mamma och pappa, syskon och morföräldrar. Betalade hyra, mat och allt annat. Hennes arbetsplats var den stora prostitutionsgatan Walking Street i Pattaya. I flera timmar varje dag stod hon där, med din rockring – mitt bland lättklädda unga kvinnor med skyhöga klackar som försöker locka in kunder bakom barernas draperier och inkastare med ping-pong menyer som visar upp vilka olika föremål som kvinnor mot pengar kan stoppa upp i sina underliv. Hon var liten och späd men med utmanande klädsel och vågad sminkning. Hon kallades ”rockringsflickan” och var känd bland turisterna som blandades med sexköparna på Walking Street. Hon gjorde sina sexiga akrobatkonster och log mot turister som tyckte hon var söt. Kanske tyckte de synd om henne och ville hjälpa. Gåvorna gjorde att hon blev kvar på gatan i fyra år i en miljö där en liten flicka inte ska befinna sig. Och verkligen inte utmanande klädd på ett sätt som tydligt signalerar att hon dansar för pengar. Men ingen annan i familjen var lika söt och tjänade lika mycket. Det kostade henne hela hennes barndom. Vi vet inte vad mer.
Flickan med rockringen står inte längre på Walking Street. Till slut slog någon larm och hon är nu omhändertagen av en organisation som arbetar för att skydda barn i Pattaya. Idag går hon i skolan, har jämnåriga vänner och ler när hon är glad, inte för att tigga pengar. Nästa gång en liten flicka dyker upp i bordelldistrikten som turister går förbi för att ”se hur det är” hoppas jag någon reagerar snabbare.
Gatubarn som tigger pengar från män som berusade är på väg till sina hotell
”Man ser inte längre barn i bordelldistrikten” säger de flesta. Men andra säger att på gatan si-och-så är allt och alla till salu. Vi slår oss ner i baren på en av de mest ökända gatorna i Pattaya och iakttar vilka som rör sig i området. Det är uppenbart att vi inte passar in, men de unga kvinnorna i baren ler även mot oss och konverserar vänligt. Vi frågar om de ibland ser minderåriga bland dem som säljer sex. Självklart svarar alla nej. Även om många av de lättklädda tjejerna med nummerlappar på bröstet ser väldigt unga ut, och ofta klär sig för att se ännu yngre ut genom tandställning, skoluniformer och flickiga frisyrer hävdar alla bestämt att ingen som säljer sex på gatan är under arton år.
Det stämmer nog att de som syns i den mer öppna sexhandeln åtminstone på pappret är myndiga. Straffen är för hårda för att någon ska skylta med att barn är till salu. Däremot finns det fortfarande barn som vistas i dessa miljöer och där risken är uppenbar att de också utnyttjas. Gatubarn som samlas kring sidogatorna mitt i natten och tigger pengar från männen som berusade är på väg tillbaka till sina hotell. Och så en liten pojke, tre-fyra år gammal, som hänger på sin mammas arm när hon går runt och säljer blommor sent på kvällen i ett område där män knappast använder rosor för uppvaktning. Vad är det egentligen hon säljer? På en annan bordellgata ser vi samma sak. En kvinna med ett litet barn på armen som till synes säljer blommor. Vi ser inte något misstänkt köp men magkänslan säger att det är fel. Vi kontaktar en lokal organisation som spanar på utländska förövare och ber dem undersöka närmare.
När jag kommer hem läser jag en äldre Expressenartikel om en av de svenska män som faktiskt dömts för att ha utnyttjat barn i utlandet. En sjuttioårig man som dömts bland annat för att ha våldtagit en elvaårig flicka. Hon såldes av sin mamma till en kvinna som tvingade henne att tigga och sälja rosor till turister. Det var så mannen hittade henne. ”När en utlänning, farang, frågar efter ”flowers” vet de prostituerade att han frågar efter barn och sedan kontaktar de mig, berättar Pi-Pi som betalar runt 100 kronor för att ”mäklarna” ska ge henne kunder.”
Vad händer med barnen?
En särskild utmaning för att förhindra sexuella övergrepp av resande förövare är att chansen att barnet eller anhöriga själva ska anmäla är väldigt liten. Det finns en mängd skäl till det. En kombination av skam och skuld, att familjen är beroende av pengarna och att man känner sig medskyldig för att ha tagit emot pengar, mat eller andra gåvor, att man är rädd för stigmat om omgivningen får veta vad som hänt, eller att man helt enkelt inte vet att det som hänt är ett brott.
De flesta fall som lett till dom har därför börjat med att någon i omgivningen reagerat på något misstänkt och tipsat polisen eller en lokal organisation, som t ex Aple Cambodia som både Childhood och Ecpat Sverige samarbetar med. Tipsen är ibland tillräckliga för att sätta in spaning på en misstänkt men inte för att gripa personen. I flera fall har Aple och lokal polis under spaning kunnat gripa in och stoppa ett pågående övergrepp. Då är bevisningen förstås stark och chansen för fällande dom stor. Men för barnet kan de vara en skrämmande och traumatisk upplevelse. En av Aples utredare berättar att barnen ofta tror att det är dem som polisen är ute efter.
Och på ett sätt är det sant. Ett barns vittnesmål krävs ofta för en fällande dom. Men långt ifrån alla barn vill vittna. För de har inte förtroende för rättsväsendet. De litar inte på att de är skyddade. De kan inte vara säkra på att ett vittnesmål kommer att leda till att livet blir bättre för dem. Många gånger omhändertas barnen under rättsprocessen. Skälet är att de ska skyddas mot fortsatta övergrepp och påtryckningar från förövare och dennes omgivning.
Men risken är att de hamnar i detention center, som de själva upplever vara som ett fängelse. Där blandas män och pojkar, kvinnor och flickor. Där blir de kvar tills rättsprocessen är avgjord. Ibland kan det ta upp till tre år. Många barn rymmer därför eller ändrar sin historia för att slippa ut så fort som möjligt. Idag är rättsprocessen för barn som utsätts i Thailand, Kambodja och Filippinerna långt ifrån så barnvänlig som vi skulle önska. Men förändring är på väg. Tillsammans med Childhood och Ecpat arbetar Aple för att stärka en barnvänlig rättsprocess i Kambodja. Polisen har fått utbildning i barnvänliga förhör som både är mer rättssäkra och mindre skrämmande för barnen. De slår inte längre näven i bordet och kräver svar på sina frågor. Och i Thailand pågår långsamt en utveckling med allt fler barnanpassade verksamheter där polis, åklagare och barnrättsorganisationer samarbetar. En av organisationerna vi besöker delar ut polisnallar till barnen som varit på förhör. Trygga nallar från snälla poliser som på allvar vill barnet väl.
Text: Britta Holmberg
