Vi på Childhood får ofta frågan om det finns barn som löper större risk att utsättas för sexuella övergrepp. Våld och sexuella övergrepp kan drabba alla barn, oberoende av var de bor eller vilken social och kulturell bakgrund de har. Men generellt kan man säga att förövare söker sig till barn som av olika skäl är lättare att förgripa sig på och där risken för upptäckt är mindre. En särskild utsatt grupp är barn med olika typer av funktionsvariationer.
Många undersökningar visar att barn med funktionsvariationer är mer utsatta och att det finns högre risk för dem än andra barn att utsättas för sexuella övergrepp. Internationell forskning visar exempelvis att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har tre till fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp jämfört med andra barn.¹ Detta gäller både fysiska och virtuella övergrepp – en undersökning gjord av Statens medieråd tydliggör att barn och unga med funktionsvariationer även i högre grad riskerar att kränkas sexuellt på nätet.²
Att barn med särskilda behov kan vara mer utsatta har flera orsaker: De är oftast i högre grad och under längre tid är beroende av vuxna. De har ofta svårare att berätta och vittna om vad de varit med om. Vissa typer av funktionsvariationer kan också göra att barnen har svårare att förstå och tolka vad som händer när de utsätts för sexuella övergrepp. De är vad man kallar safe targets, då förövare ofta tror att man löper mindre risk att bli upptäckt och straffad om man förgriper sig på barn med funktionsvariationer.³
Den goda nyheten: Allt fler organisationer uppmärksammar detta och arbetar aktivt för att öka barnens trygghet och skydd och försvåra för förövarna.
Kambodja: Utbredd diskriminering
I många länder där Childhood arbetar är diskrimineringen av barn med särskilda behov utbredd. Den startar redan i bygemenskapen där de ofta undviks, stigmatiseras, vanvårdas och/eller utsätts för våld och övergrepp.
I Kambodja är barn med funktionsvariationer extremt utsatta. Landet har antagit flera lagar för att skydda dem, men de tillämpas inte i praktiken och en välfärdsstat existerar de facto inte. Barnen kan i många fall inte gå i skolan, då lärarna inte är utbildade till eller vana vid att inkludera barn med funktionsvariation i undervisningen. Det finns inte heller några anpassade klassrum eller toaletter. Och även om de funnits, hade barnen inte kunnat ta sig till skolorna, då de ofta ligger långt från deras hembyar och skolskjuts i stort sett inte existerar. Allt detta gör det arbete Childhoods projektpartners på plats, Safe Haven Medical Outreach i Siem Reap och Epic Arts i Kampot, så extremt viktigt.
Många barn lämnas ensamma när föräldrarna arbetar
Safe Haven är en liten gräsrotsorganisation som arbetar med barn med funktionsvariationer och deras familjer. Teamet består av sjuksköterskor, fysioterapeuter och socialarbetare. Att ge medicinsk hjälp och stöd är utgångspunkten i Safe Havens arbete, men i mötet med barnen och deras familjer har insikten vuxit om hur viktigt det är att skydda barnen mot våld och övergrepp. Många föräldrar Safe Haven möter är fattiga och måste lämna sina barn ensamma för att kunna arbeta, då någon kommunal barnomsorg inte finns. Ibland är barnet utan tillsyn hela dagen eller tas de om hand av grannar och släktingar – som inte alltid vill barnet väl. Med Childhoods stöd arbetar Safe Haven med att stärka föräldrarnas kunskap om hur de kan skydda sina barn. De är i de flesta fall inte medvetna om att de utsätter sina barn för risker, då barn med funktionsnedsättning ofta är lätta offer för förövare.
När vi träffade teamet från Safe Haven i augusti 2017 berättade de om Arun (som egentligen heter något annat), en pojke de arbetat med i snart sju år:
Arun har en medfödd CP-skada. När vi lärde känna honom var han åtta år och hade tillbringat hela sitt liv liggandes på en madrass. Sakta men säkert har Pheakdey, vår fysioterapeut, hjälpt honom att lära sig sitta. För någon som aldrig har gjort det förut är det en extremt smärtsam process med kräkningar, huvudvärk och yrsel som följd. Arun hade heller aldrig lekt med andra barn utan hållits instängd då grannarna var rädda för honom. Familjen verkade tycka det var svårt att kommunicera med Arun; det kändes som om han sågs mer som en belastning än en fullvärdig familjemedlem. En viktig del i vårt arbete är därför kommunikationsträning för barnens familjer, så att de får verktyg som de kan använda både i att skapa en positiv relation med sitt barn, men också i samtal med grannar, släktingar och andra.
Arun är nu 14 år och har fått en egen rullstol som han kan röra sig fritt med. Frihetskänslan är enorm! Han har även fått ett par glasögon och för första gången någonsin varit hos tandläkaren. Och han har fått vänner.
Inkluderande konstutbildning
Together we can build a society where every person counts är organisationen Epic Arts motto. Syftet med deras arbete är att inkludera och stärka barn med funktionsvariationer och visa dem, deras familjer och närmaste omgivning att barnen är kapabla till allt, bara de får rätt förutsättningar. Epic Arts erbjuder skolförberedande stöd för barn i förskoleåldern, samt utbildning i egen regi för de barn som aldrig kommer att kunna gå i någon annan skola, då skolverksamheten i Kambodja i dagsläget inte är anpassad för barn med funktionsvariationer.
Konsten spelar en framträdande roll i Epic Arts verksamhet och många av deras utbildningar fokuserar på teater, dans och sång. Nyligen fick elever på skolan global uppmärksamhet för tolkningen av Pharell Williams låt ”Happy”, där de gång på gång motbevisar många av de myter som finns om vad personer med funktionsvariationer kan och inte kan göra. En del av Epic Arts arbete bekostas av intäkterna från teater- och dansuppträdanden samt deras kafé- och butiksverksamhet.
Skydda och stärka barnen högsta prioritet
Childhood stödjer ett projekt hos Epic Arts som ska säkerställa att de barn med särskilda behov som går på deras utbildningar inte utsätts för våld, sexuella övergrepp och andra kränkningar av personal, föräldrar eller andra barn och ungdomar i verksamheten. Vårt stöd möjliggör också att även yngre barn med funktionsvariationer (3 till 5 år) kan komma till Epic Arts tillsammans med sina föräldrar en gång i veckan – både för att främja barnens utveckling och ge föräldrarna att få tips och råd om hur de bäst kan vara stöd till sina barn.
Sokny Ohn är VD på Epic Arts. På frågan om varför hon tycker att deras arbete är viktigt berättar hon sin egen historia:
Jag fick polio, barnförlamning, när jag var två. Sjukdomen deformerade ett av mina ben. Under hela min uppväxt fick jag höra att jag var en börda för min familj och att det var synd om mina föräldrar som fått en sådan dotter. Jag kände tidigt att jag inte hade en plats i familjen och att jag behandlades annorlunda än mina syskon. Jag skämdes för vem jag var och hur jag såg ut. Jag brukade låtsas att jag inte hade en funktionsvariation och gömde mitt ben under långa saronger. Det enda jag önskade var att människor skulle vara snälla mot mig och inte se ner på mig. Min barndom var ett enda stort svart, negativt moln.
Mitt liv förändrades när jag gick på en danskurs på Epic Arts. Där träffade jag människor som stöttade och motiverade mig, något jag aldrig tidigare upplevt. Kort därefter fick jag jobb som ekonomiassistent på organisationen. 10 år senare blev jag VD.
Jag tycker att det viktigaste med vårt arbete är hur vi är med och förändrar synen på människor med funktionsnedsättningar. Och hur vi stärker barn och ungas självförtroende. Jag känner igen mig själv i många av våra nya elever, att de har samma tankar som jag hade: Jag kan inte lyckas, jag kan ingenting, jag är värdelös. Konstens kraft i kombination med vårt stöd får dem att utvecklas och stärka sitt självförtroende. Min egen familj är förresten överraskad över vad jag har uppnått. De trodde självklart aldrig att jag skulle kunna bli chef för en ideell organisation, än mindre bli mamma. En kvinna med funktionsnedsättning som får barn!
När jag tänker på mig själv som liten önskar jag att jag hade kunnat säga till den där lilla tjejen att hon är unik och värdefull. Det kommer att finnas människor som tror på dig och till slut kommer du också att tro på dig själv.
Text: Åsa Andreasson Åkerström
